Unnecessary Machine

Jens Haraldssons ”Onödiga maskin” är allt annat än vad titeln antyder, trots att dess funktion är tämligen oklar... Den säger istället något tydligt om konsten: att den erbjuder en korsväg av möjliga verkligheter som tvingar oss till en positionsbestämning – var och varför?

Efter gymnasiet förde Jens Haraldsson länge ett kringflackande backpacker-liv i Asien innan han hittade hem till Örebro. En konstutbildning senare hittade han sitt konstnärliga uttryck: att ge nytt liv åt alla dessa överblivna prylar, slängda, bortgivna, kasserade och som bara ropade på en ny mening. Han ger dem det ständigt och uppfinningsrikt. Det handlar ytterst om oss och vår civilisations väg genom historien. Vart är vi på väg?!

Själva processen är viktig för Jens. Det är här de olika objekt som utgör scenariot fogas till en skulptur. Ofta blir det en sorts maskin.

Det bor en tydlig tekniknostalgiker i honom. Äldre teknologier får helt andra fyndiga funktioner i hans maskinbyggen: en optisk apparat blir audiell, en telefondetalj en maskindel i en rörelse. I processen omformas ursprungsidén i ett ”samtal” med de tänkta ingående delarna. Det är en kreativ dialog och ett intuitivt sökande som plötsligt får en tydlig gestaltande brännpunkt och som gärna ställer våra konventioner på huvudet.

Det är ofta humoristiskt, med en illmarig blink från konstnären som tycks leva som en pojkboksvärldens kreative ”fiffikus”. Hans objekt har en fin karisma, de utstrålar charm och ett budskap med civilisationskritisk grund. Det behövs i vår tid när vi står inför ett globalt vägval om mänsklighetens framtid.

Jens Haraldssons skulpturala objekt passar dessutom in i en lång modernistisk tradition som börjar någonstans med Duchamp, Dadaismen och en futuristisk maskindyrkan som i hans fall gärna tar sig uttrycket av en sorts hatkärlek till mänsklighetens mani att alltid bygga sig märkliga proteser för sitt tänkande: maskinerna!

Text: Stefan Nilson