Banana Cone

Att storleken har betydelse inser de flesta av oss beroende på erfarenheter i livet…

Den där glasstruten du tjatade till dig som barn som var så stor att du inte riktigt orkade äta upp den, storebrorsan som satte sig på dig när du försökte hävda din rätt, överhuvudtaget känslan: jag är större än du…

Inom konstvärlden har storleken haft betydelse på olika sätt genom historien: storslagna monumentalverk kontra storslagna motiv, grandiosa utsmyckningsplaner och förstås det som popkonsten var så bra på: megaskalor av verklighetens mest triviala objekt. När Claes Oldenburg på 60-talet gjorde en jättestor uppblåsbar hamburgare blev storleken det som verkligen gjorde att den blev konst.

Så har det sedan fortsatt, att konstnärer prövar metoden att ”blåsa upp” vardagsföremål. Det där som gör upplevelsen extra laddad när skulpturen gränslar det surrealistiskt drömlika. Anna Sörensons bamse-kon, eller är det en banan, gör det! Eller hur?

Vi identifierar den till formen som en orangeröd kon, sådan som man ser i trafiken när något skall åtgärdas. Den är en varnings- eller uppmärksamhetssignal till oss människor: se upp!

Konen avgränsar det urbana rummet på olika sätt och får oss att öka vår vaksamhet.

Men varför har Anna Sörensons kon en bananhud? Kanske därför att vi svenskar är ett bananälskande folk. Vi hör till dem i världen som äter mest bananer och då utifrån det förhållandet att de inte alls går att odla här hos oss. De flesta importeras från Latinamerika och Afrika. Man kan därför lägga ett klimatperspektiv på det. Sedan 50-talet har bananbåtarna, och senare bananflyget, gått i skytteltrafik till oss här i Norden.

Bananen är en fantastisk frukt som kan konsumeras på många olika sätt och dessutom med bra energi även om utsläppen från transporterna ger en annan energi åt jordklotets lufthav.

Så kanske är det så att Anna Sörenson prövar en annan varningsfärg på konen i en utvidgad tankegång att den röda konen är så vanlig att den här skulle vi definitivt reagera på även i den vanliga skalan och storleken. Så är den ju först som sist en mycket rolig idé!

Text: Stefan Nilson