Vad var det som blev sagt?

Språk, språket som verktyg och språklig tillgänglighet är temat för vårens blogginlägg i Lotsen-bloggen.

Först ut är logopeden Gustaf Classon som funderar kring språket och vad som egentligen blir sagt i olika situationer.

En grupp ungdomar står utanför skolan innan lektionerna börjat. De pratar om en streamer och ett spel. Ord som "pranks", "skills" och "mappen" vävs samman i kommentarer och frågor. Plötsligt avbryter en i gruppen samtalet. "Kolla..." säger han och nickar mot klasskompisen som kommer gående. Blickarna vänds dit. Ingen säger något men förstår ändå. "Va? Du skojar...?". Någon slår sig för pannan. Samtalet blir belyst av det nya de sett, pratet om spel dimmas ut. Men en står och klurar på vad som precis skett, först ett spel, sen en blick och vad nu?

Inne i klassrummet läser en lärare högt från en tidningsartikel. Ord som "anser", "verkar" och "förutsättning" strösslas ut över snirkliga meningsuppbyggnader. Åhörarna leds genom språkliga labyrinter där endast de med nycklar till ordens låsta dörrar tar sig vidare in i nya vindlande korridorer. Mellan styckena - förtydliganden, uppfångande av frågor och reflektion. En paus i vindlingen. "Vad blir det för mat?". Tjugofem huvuden sticker nyfiket upp ovanför labyrintens väggar. ”Fisk”. ”Åh nej!”. ”Nu fortsätter vi”. Klassen återgår till sitt sökande, ledda av lärarens röst. Många når också fram, och hittar till slut den betydelse som döljs. Men vissa står och stampar. Går vilse på vägen, eller har fastnat i en fråga om mat.

I blicken ryms en inbjudan

Det blir dags för grupparbete. Vissa reser sig, andra sitter kvar. Förflyttningen smäller, gnisslar och kommenteras. "Jaha, vilka är dina AR-GU-MENT” skojar en elev med överdriven röst. Någon fnittrar men isen är bruten. De ser på varandra. I blicken ryms en inbjudan. "Vill du vara med? Och du?". Reglerna ryms inom samarbetets kontrakt. Man kan säga om man håller med eller inte, bara man är sams. Man kan tycka, tro och veta men bara om de andra också får. Man får skratta och stoja men inte så mycket att arbetets gränser, och träffen, löses upp. Ena stunden koncentreras språket och inrättas inom uppgiftens snäva ram, i nästa breder det ut sig och innefattar allt som ryms inom vardagsspråkets friare form. När träffen avslutas har tankar och viljor flätats ihop till ett kollektivt svar. Någon ser fundersam ut. Det var ju bra, men hur skulle man sagt för att vara med?

Klockan visar lunch. Läraren säger något avslutande ackompanjerat av elever som reser sig och sipprar ut. I dörröppningen mellan klassrummet och korridoren går en osynlig gräns där röster, kroppsspråk och samtal byter form. Kompisar parar ihop sig enligt tyst överenskomna regler, rör sig mot matsalen och alla de samtal som väntar där. Lika tvärt som fåglar i flock rör sig språkandets otaliga nyanser. Från en form till en annan, från ett ämne till ett annat. Lika hastigt och lika flyktigt. Men vad betyder en fågels färd? Vad var det egentligen som blev sagt?

/Gustaf Classon, Logoped Centralt Skolstöd, Lotsen.

Senast uppdaterad:

Publicerad: