Bokblogg: Om konsten att undervisa, av Filippa Mannerheim

Filippa Mannerheim beskriver varför hon tycker att det är av största vikt att vi inte kompenserar bort att kunna skriva texter för hand och betydelsen av att ha arbetsro och helt tyst i ett klassrum. Hon lyfter också fram flera exempel på hur man kan arbeta med elevernas språk och ämneskunskaper och hon berör skriftliga poängprov som något som främjar detta.

Alla nymodigheter som vi lärare står inför kan ibland skapa mer kaos än nytta. För hur det än är lämnas vi lärare ofta ensamma med att genomföra de metoder och verktyg vi förväntas använda när vi ska tolka och implementera nytt. Det belyser Mannerheim och menar att det ibland urholkar det som är kärnan i att vara lärare nämligen att undervisa.

Ämnesberättelsen viktig för eleverna

Det Mannerheim belyser är intressant och viktigt. Det viktiga i att vi lärare undervisar och leder undervisningen. Att ämnesberättelsen förmedlas och får ta plats på lektionen. Elever i dag är ibland lämnade åt att själva söka reda på fakta och det menar Mannerheim att vi bör vara försiktiga med.

På senare år har den berättande, visande och förklarande läraren skuffats ut i pedagogikens periferi, till förmån för mer 'elevcentrerade' arbetsformer, men mycket tyder tack och lov på att pendeln håller på att svänga igen (sid. 23).

Mannerheim förklarar att när eleverna förväntas leta upp all kunskap genom nyfikenhet och ett undersökande arbetssätt gynnar det vare sig läraren eller eleven. Hon förklarar att läraren då måste arbeta i en strävan att individualisera och det drabbar främst de elever som inte har förutsättningar att klara att söka fakta på egen hand eller inte har föräldrar med akademisk bakgrund som stöd. I stället lyfter hon fram att det vi undervisar om ska eleven också träna på och vi lärare ska hjälpa eleverna med studieteknik. Mannerheim menar att inlämningsuppgifter, prov och repetitiva uppgifter är bra för eleverna och en inlärningsstruktur som är tydlig och enkel att följa. Eleven ska utgå från läroböckerna. Det ska vara tydligt för eleven att veta vad hen förväntas lära sig till nästa lektion eller inför ett prov.

En elev som lär sig att noggrant lära in och återberätta fakta korrekt – skriftligt och muntligt – utifrån läroboken, införlivar efter varje moment många nya ord och uttryck. En språksvag elev som med lärarens och klasskamraternas hjälp guidas genom lärobokstexten och får läsa på i den, har lättare att klara studierna med detta arbetssätt. En lässvag elev med bristfälligt språk som avkrävs stora inlämningsarbeten utifrån komplexa frågeställningar får aldrig chansen att utvecklas (sid. 88).

Det skrivna ordet i centrum

Mannerheim belyser vikten av det skrivna ordet. Hon ger exempel på hur vi kanske för snabbt anpassar och till rätta lägger för elever med olika funktionsnedsättningar med det hon benämner som ”iPad-pedagogik”.

Vi lärare måste sätta det skrivna ordet i centrum för vår ämnesundervisning – som lärare gjorde förr – och arbeta strukturerat och metodiskt med det. Det skrivna ordet bör ha en unik plats i alla årskurser, i alla teoretiska ämnen, inte bara i svenskämnet. Det går nämligen inte att ersätta med något annat. Det skrivna ordet bär tankens djup (sid .61).

Jag är beredd att hålla med. Redan i tidig ålder bör vi lärare visa vägen genom att modellera och skriva före. Det krävs träning för öga och hand att skriva med penna och det måste vi ge eleverna möjlighet att öva upp i tidig ålder.

Jag tänker att iPad är ett utmärkt redskap för att fånga in och fördjupa intresset för att skriva. Det är nära för eleven som får direkt respons och blir ”badad” i bokstavsljud. Det i kombination med traditionellt skrivande utvecklar barnen att skriva, då de får möjlighet och känslan av att lyckas. Då upplevs skrivandet som positivt.

Tydlighet och struktur också viktigt

Filippa Mannerheim förklarar med ett stort engagemang om att öva tillsammans och elevens rätt till en lärare som är engagerad, ämneskunnig och intresserad när den undervisar och ser sina elever. Genom en tydlig och strukturerad undervisning upplever hon att hon når de elever som har stora utmaningar. Genom att hon gör det begripligt och meningsfullt och utgår från ett läromedel.

Hennes ibland rakt riktade ord, som jag kan tänka mig att en del också ifrågasätter, landar hos mig även om jag försöker se det från de yngsta elevernas perspektiv och min egen undervisning.

/Jessica Waineby, förstelärare på Sörbyängsskolan