Gå till innehåll

Jag påbörjade min lärarutbildning 1994, och var därmed del av den första kullen som började utbildningen utifrån Lpo-94. Det jag tog med mig som viktiga ledord var lustfyllt lärande, individualisering och läraren som handledare och inspiratör. Jag ska nu ge er min bild av hur pendeln över tid kan svänga och försöka problematisera dessa i grunden bra lärandeprinciper.

Lustfyllt lärande

Läs, läs, läs, skriv, skriv, skriv! Så stod det i en anteckningsbok från svenskkursen jag slutligen slängde förra året. Det sammanfattar kursen ganska bra som jag minns den. De menade att så länge eleverna läser och skriver på så spelar det i princip ingen roll om vad eller hur. Det ska vara lustfyllt, och det blir det om man får läsa och skriva om vad man vill. Eller…? Ja, kanske, för en del. Det jag dock efter ett antal år upptäckte var att många saknade förståelse och strategier för att ta sig igenom olika typer av texter och svårare texter än vad de själva har lust att läsa. Jag tror det var därför Läslyftet var så uppskattat av många lärare. Läslyftets sätt att ta sig an texter gör lärandet lustfyllt men ändå gemensamt och strukturerat. Detta blir då ett meningsfullt lärande, vilket jag tycker är ett bättre begrepp än lustfyllt.

Undervisningen skulle alltså vara rolig och vardagsnära och på utbildningen fick vi både dramatisera och mjölka kor (vilket dessutom inte var vardagsnära ens när jag gick min lärarutbildning, men dock var en minnesvärd upplevelse)! Allt skulle utgå från elevernas intresse och vardag och göra dem nyfikna, vilket ju inte är helt enkelt med en klass med kanske 24 olika intressen och lust. För ett tag sedan såg jag en sammanfattning av en studie från Mälardalens högskola där man menar att inte ens matematiken lönar sig att vara vardagsnära. Intressant svängning, som dock säkert kan problematiseras. Jag vill fortfarande tro att det är lättare för eleverna att lära om det blir mer begripligt för dem. Men kanske är det hur vi presenterar stoffet som avgör huruvida det blir begripligt!

90-talet var dessutom en tid då åldersblandning och trygghetsarbete var i fokus. Inget fel med trygghetsarbete, det är superviktigt och en förutsättning för lärande men… det tog ibland vägar som jag så här i efterhand kan ifrågasätta. När jag 1998 började jobba tyckte jag att flera av mina kollegor var ganska omoderna. Tog någon upp timplan eller kunskapsmålen tittade några av oss nya lärare med onda ögat på dem. Tryggheten och det lustfyllda lärandet var ju det viktigaste! Och genom diverse happenings (temadagar, luciafirande, FN-samling med mera, med mera) ansåg vi att de skulle lära känna varandra över åldrarna och bli trygga. För vissa barn är dessa de svåraste dagarna och känns inte alls trygga, möjligen om de förbereds och vet hur dagen kommer att förlöpa. Men för att inte missförstås helt så vill jag säga att det finns mycket positivt med gemensamma aktiviteter, de behöver bara vara genomtänkta och i rimligt antal. För mig är trygghetsarbete dock numer något helt annat än trevliga happenings.

Individualisering

Jag minns med fasa hur min första tids individualisering i matematiken bestod av att eleverna fick ”räkna på” i sina matteböcker. Jag hade en tanke om att hinna ha genomgång i små grupper ”efter behov”. Behöver jag säga att det gick sådär. Visst hade jag en del genomgångar men då eleverna var på lite olika ställen är jag osäker på hur mycket de tog till sig. Självklart ska man utgå från elevernas erfarenheter och behov men återigen inom ramen för det kollektiva och på ett mer strukturerat sätt. Kanske är 90-talets syn på individualisering en av orsakerna som fick PISA-resultaten att sjunka och i det är jag tyvärr medskyldig.

Läraren som handledare och inspiratör

Elever som ”forskar”! Jag antar att det är denna del som ligger bakom en välbekant före detta partiledare tillika före detta skolministers benämning ”flumskola”. Även om jag i början var mycket kritiskt till honom och inte håller med om allt så tror jag att jag nu förstår hans tankar. Tanken att lärarens entusiasm och elevernas nyfikenhet inspirerar dem framåt att lära sig gillar jag fortfarande. MEN, det gavs inga vettiga verktyg att som 7-9-åringar, ta till sig kunskaperna. De fick läsa och samla fakta, många gånger genom att skriva av en text, som ofta dessutom var alldeles för svår då det inte gick att hitta texter om det som just den eleven råkade vara intresserad av. Och jag fick fara runt som en skållad råtta!

Göran Svanelids sammanfattning av förmågor (i form av The Big Five) som ska utvecklas enligt Lgr11 har ju hissats och dissats. Men det jag tycker varit bra är att det lyft min (och säkert fleras) blick från de mer kortsiktiga kunskapskraven till att börja fundera mer på hur man med hjälp av olika stödstrukturer kan lära och utveckla olika tankebanor och förmågor.

Det här är en kort sammanfattning av min bild av en svängning i synen på kunskap och lärande utifrån mina erfarenheter under 20 år. Med detta inlägg vill jag ha sagt – tänk systematiskt kvalitetsarbete i allt du gör; var nyfiken, lyssna på poddar, använd dig av dela-kulturen på sociala medier men läs också forskningsresultat, ha koll på läroplanen, utmana dig själv och dina kollegor, problematisera det till synes självklara och var kritisk och med en vilja att hela tiden göra det bästa du kan utifrån de förutsättningar, kunskaper och elever du har just nu.

Jag är så nöjd över att jag har tjugo år till att lära mig ännu mer om lärande i detta fantastiska och utmanande yrke. Och så nöjd över mina duktiga kollegor på skolan där vi kan dela våra tankar i med- och motgångar. Man lär så länge man har elever!

/Helmina Pallhed, förstelärare, Almby skola F-3

Senast uppdaterad:

Publicerad:

Kontakta Pedagog Örebro

Kontakta Örebro kommuns servicecenter

Telefon: 019-21 10 00 

Öppettider: Vardagar kl. 8–16.30

Besöksadress: Näbbtorgsgatan 10

Öppettider: Vardagar kl. 10–16

E-post till servicecenter

 servicecenter@orebro.se