Månadens forskare: Ann Quennerstedt

Förskola och skola har ett unikt barnrättsuppdrag. Ingen annan samhällsaktör utbildar om rättigheter och verksamheterna blir därför väldigt centrala. Men läroplanens mål är vaga. Hur ska en lärare egentligen undervisa om barns mänskliga rättigheter? När ska undervisningen påbörjas? Hur ska progressionen ske? Vad ska ett barn lära sig om rättigheter i förskolan, skolan och på gymnasiet?

Det är frågor som Ann Quennerstedts forskning fokuserar på.

– Utbildningsinnehållet blir som en "black box" för lärare som inte får rätt möjligheter att undervisa i denna fråga. Forskningen är också bristfällig och där behövs mer både nationell och internationell forskning, säger Ann.

Undervisar om rättigheter utan att veta om det

Många lärare undervisar om rättigheter utan någon övergripande tanke eller progression i upplägget. Det blir en sorts indirekt rättighetsutbildning.

Ann berättar några exempel på vad rättighetsutbildning kan innehålla i olika stadier:

I förskolan jobbar pedagoger ofta med turtagning – ett sätt att lära barn om allas lika värde. Exempel från skolan kan vara att få välja plats i klassrummet, att sätta sig bredvid någon eleven jobbar bra med. Något som kräver en hel del övning men som gör att eleverna lär sig i handling och lär sig påverka sin egen situation. Ett annat exempel kan vara olika typer av förhandlingar som sker i klassrummet mellan elev och lärare. Här är det viktigt att eleven möts som en jämlik partner och möts med respekt. Här lär sig eleven att förhandla och bemötande.

– Men det behövs mer direkt rättighetsutbildning där eleven får goda kunskaper och en kunskapsbas om rättigheter. Det är dock viktigt att denna utbildning sker på elevens nivå och utifrån elevernas vardag. Det jag sett i min forskning är att en hel del lärare pratar rättigheter hos barn i till exempel krigshärdar, i svältområden och där det finns slavarbete. Det är bättre att prata rättigheter utifrån barnens och elevens vardag. Att eleven lär sig terminologin och får ett språk kring rättigheter.

Tvekar att använda begreppet rättigheter

Anns forskning har också visat att en del lärare tvekar att använda begreppet rättigheter. Istället är det demokratibegreppet som tar över allt mer i undervisningen.

– Barns rättigheter nämns knappt i svensk lärarutbildning. Lärare har inte fått redskap om hur de ska undervisa om rättigheter och har en större kunskapsbas kring demokrati, därför tror jag undervisningen ofta svänger över mer mot demokratifrågor.

Hur kan då utbildningen se ut?

FN:s tre aspekter av utbildning i rättigheter kan vara ett bra hjälpmedel för förskolor och skolor:

• Om rättigheter
• Genom rättigheter
• För rättigheter

Om rättigheter är en viktig del i förskola och skola. En kunskapsbas behöver byggas upp. Här finns tydliga skrivningar i SO-ämnen om vad som ska tas upp.

Genom rättigheter – här ska barnen och eleverna lära sig rättigheter genom att erfara. Här måste hela förskola och skolan hjälpas åt – det är allas ansvar. Alla på förskolan och skolan måste bemöta elever så de får erfara hur det är att vara rättighetsinnehavare. Här kan du som pedagog testa dig själv. Vad gör du när du ser ett bråk i korridoren? Går du bara förbi har du sanktionerat det som hände. Som lärare behöver du också markera till exempel när diskriminerande ord uttrycks.

För rättigheter handlar om handlingskapacitet – att utföra rätt saker utifrån grundläggande värderingar och rättigheter (både sina egna och andras).

– Alla delar måste hänga ihop och alla på förskolan/skolan behöver hjälpas åt. Det kan till exempel handla om rätten att uttrycka sin åsikt eller ingripa när någon far illa. Hela verksamheten måste genomsyras av dessa värderingar. Det räcker inte att veta grunderna, det måste ta sig uttryck i handling och barn och elever behöver få erfarenhet av händelser.

Rättigheter måste inte förtjänas

Rättigheter för barn måste inte förtjänas. Till exempel om en elev uppför sig dåligt och är en "bråkstake", får man aldrig tänka att barnets rättigheter ska inskränkas på något sätt. Samma sätt när det gäller ålder. Alla barn oavsett hur gamla dem är har rättigheter. Läraren får anpassa utifrån individen. Har barnet inget talat språk, till exempel, måste lyssnandet anpassas för att individens rättigheter ska tas tillvara.

Varför är det så viktigt att undervisa om barn och elevers rättigheter?

– För individen för att kunna leva ett så gott liv som möjligt – att man vet vad man har för rättigheter. Men det är också viktigt för samhället. Mänskliga rättigheter och demokrati är grundläggande värden som vi bygger hela samhället på. Om vi inte lyckas att överföra dessa principer och värden till den uppväxande generationen så krackelerar det västerländska samhället. Till viss del ser vi detta redan nu när vissa grupper i samhället inte har tagit till sig att demokrati och mänskliga rättigheter är viktigt. Man struntar helt enkelt i andra människors rättigheter.

– Jag skulle till om med gå så långt att det är viktigt för mänsklighetens framtid. Vi ser till exempel att vi måste förhålla oss till klimatförändringarna och konsekvenser av det. Om 100 år kanske inte stora delar av planeten går att bo på. Människor måste fly och flytta, hur ska vi hantera det? Ska vi kriga om land eller ska vi hantera det utifrån en idé om alla människors lika värde? Har vi en värdebas som vilar på demokrati och mänskliga rättigheter för alla så kan det minska risken för krig och annat elände.

Är förskolor och skolor bra på det idag?

– Min forskning antyder att lärare i yngre åldrar inte genomför så mycket planerad rättighetsutbildning. Det finns mer på högstadiet och då speciellt i SO-ämnena. Det finns inte ett systematiskt sätt att undervisa om rättigheter. Däremot gör lärare väldigt mycket rättighetsutbildning utan att riktigt veta om det. Det är viktigt att sätta ord på det man gör och hitta en naturlig progression.

Fortsatt forskning med pedagoger är nyckeln

Ann pekar på fortsatt forskning som en nyckel till att förbättra dessa delar. Internationella nätverk har börjat ett arbete om hur rättighetsutbildning ska genomföras. En nyckel, tycker Ann, är att forskningen genomförs i samarbete med lärare för att det ska bli verklighetsnära.

– Målet måste vara att forskningen tillsammans med professionen bygger upp en gemensam bas och idé om hur undervisningen kan se ut, från början till slut. Forskningen måste ta mer fart och ges utrymme, för frågorna är så viktiga för alla, avslutar Ann Quennerstedt.

/Mikael Kindgren, Pedagog Örebro