Att vara en viktig vuxen i kristid

Kanske har du som pedagog under den här våren funderat kring barns oro och din egen roll som pedagog i kristid. Är barn oroliga över pandemin? Hur ska vi vuxna möta dem i deras oro? Är de inte oroliga? Är det i så fall bra eller dåligt? Är jag själv orolig? Hur påverkar det mitt jobb?

Frågorna kan vara många och en hel del psykologiska råd ges i media. I psykologgruppen har vi ägnat lite tid åt att ta del av och reflektera över den tillgängliga informationen och kan konstatera att mycket klokt har sagts och skrivits. Men hur gör vi informationen användbar och hjälpsam i en intensiv vardag där tid är en bristvara, kanske ännu mer nu när arbetet på våra förskolor och skolor handlar mycket om att få varje dag att gå ihop med olika speciallösningar? Jag tänker att vi behöver en bra karta att orientera oss efter, och att den faktiskt redan finns i och med vårt arbete med Vägledande samspel ICDP i Örebro kommun.

Barn reagerar på kris och oro med förändrad funktionsnivå inom olika viktiga områden, som till exempel sömn, mat, humör, samarbetsförmåga, lek och koncentrationsförmåga. Generellt kan sägas att ju yngre barnet är, desto mer visar sig oro i kroppsliga funktioner eftersom det är det uttrycksmedel små barn har. De små barnen läser också i hög grad av situationen utifrån hur vi vuxna reagerar emotionellt, mer än utifrån vad vi säger. Hos äldre barn finns en större möjlighet att ta in och förstå fakta och att själv uttrycka sig verbalt. Men oavsett ålder och uttryckssätt, så är det i samvaron med andra som oron kan bli tydlig, och det är också där – i samspelet – som vi vuxna kan hjälpa! Vägledande samspels tre dialoger och åtta samspelsteman kan ses som en förklaringsmodell för vad barn behöver i samspelet med vuxna för att utvecklas positivt och, som sagt, också användas som en karta för pedagoger i kristid.

Den emotionella dialogen

Dialog 1, den emotionella dialogen, handlar om att vara känslomässigt tillgänglig och skapa en god kontakt. När det gäller små barn är det ofta fysisk närhet som lugnar, medan det för äldre barn kan handla mer om att vara tillgänglig för samtal och samvaro. Barn kan reagera på kris och oro genom att tillfälligt gå tillbaka utvecklingsmässigt inom ett eller flera områden, under en tid kanske barnet inte kan eller klarar av saker som hen kunde tidigare. I det läget är det viktigt att vi vuxna möter barnet och erbjuder stöd där det befinner sig, och inte visar frustration. Vi skapar trygghet genom att visa barnet att vi står ut med hens känslor och genom att inte möta barnets behov med ilska eller tillrättavisningar.

Den meningsskapande dialogen

Dialog 2, den meningsskapande dialogen, handlar om att se sin omvärld, förstå och lära sig. För de de yngre barnen sker meningsskapandet mycket i leken och för äldre barn mer i samtal.

Barn kan ha många tankar och frågor om den rådande situationen, och behöver vuxna som visar att det är tillåtet att prata om det som händer och som inte krånglar till det. Samtidigt är det viktigt att vi, i vår iver att hjälpa till, inte svarar på mer än det barnen faktiskt frågar om. En väg att gå kan vara att ställa motfrågor för att få reda på vad barnet vet och tona in vilken nivå hen befinner sig på; ”Vad tänker du på?” ”Vad tror du?” Vänta in och låt barnet själv få formulera sina tankar och frågor. Prata om det som händer på ett konkret sätt, utan omskrivningar, och utifrån barnets ålder och mognad. Det är viktigare att vara närvarande än allvetande! När vi inte har ett svar räcker det gott att säga; ”Det vet jag faktiskt inte” eller ”Vi får försöka ta reda på det”.

Den reglerande dialogen

Dialog 3, den reglerande dialogen, handlar om att ge barnet stöd i att klara av utmaningar och anpassa sitt beteende för att kunna nå sina mål, till exempel i lek och lärande. Detta gör vi vuxna på flera olika sätt; när vi vägleder, visar och hjälper till att planera. I en situation där vardagen kantas av oro eller inte är som vanligt, är det viktigt att hålla fast i välkända rutiner. Att det är sig likt i förskolan eller skolan skapar trygghet. För barn i familjer som är direkt drabbade av oro och sorg, kan förskolan och skolan vara en behövlig vilopaus.

Den reglerande dialogen handlar också i hög grad om reglering av känslor. Våra känslor är livsviktiga för vårt fungerande i omvärlden, men för att de ska bli hjälpsamma behöver de regleras till en hanterlig nivå. Detta kan vara svårt, inte bara för barn, utan även för vuxna – särskilt i kristid. Barn behöver hjälp av vuxna att uppmärksamma, känna igen och kunna stå ut med sina känslor. Därför är den vuxnas egen förmåga till reglering avgörande.

En vuxen som möter svåra känslor med närvaro och lugn, hjälper barnet med känsloregleringen. När det gäller känsloreglering är det också viktigt att komma ihåg att vi har en medfödd förmåga att, på gott och ont, smittas av varandras känslor. Om du som vuxen känner stark oro, är därför rådet att dela den med andra vuxna när barn inte lyssnar, och att ta hjälp av andra vuxna i samspelet med barn om du känner att du inte är i stånd att trygga och hjälpa. Detta innebär dock inte att vi vuxna ska dölja våra oroskänslor helt inför barn! Så länge vi kan reglera våra egna känslor tillräckligt för att möta barnet och bidra med positiv känslosmitta är det bra att prata om att vuxna också känner oro och sorg över det som händer i världen.

Slutligen; i en långvarig kris där vi behöver vara uthålliga, tänker jag att en av de viktigaste sakerna är att få känna hopp. Vuxna som finns nära och är tillgängliga, som vågar möta barnet och vara sig själva inger hopp!

/Tua Larsson, skolpsykolog Örebro kommun

Senast uppdaterad: 12 juni 2020

Publicerad: 12 juni 2020
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?

Tack för ditt svar!

Tack för ditt svar!