Vad betyder det att komma i dialog med en plats?

För en tid sedan, närmare bestämt vecka 7, var jag på fortbildning i staden Reggio Emilia i Italien. Vi var en 50-tal pedagogistor och ateljéristor som tillsammans under fyra dagar undersökte ateljékulturen och hundraspråkligheten. När jag väl kom igång att skriva ner mina tankar och reflektioner från veckan blev det många ord, för många för att få vara med i ett enda blogginlägg. Därför har jag delat in det i flera delar som kommer läggas ut med jämna mellanrum. Vill ni veta mer om Reggio Emilia och dess filosofi så hänvisar jag till Reggio Emilia institutets hemsida, www.reggioemilia.se.

I Reggio Emilia är ateljékulturen stark. Överallt på förskolorna ser man spår av barnens skapande på olika sätt och med olika material. Deras ateljéer består inte enbart av måleri och lera utan det finns ateljéer för all möjlig utforskning, exempelvis digitala ateljéer och ljusateljéer. Alla deras förskolor andas ateljé, studio eller verkstad.

Under veckan fick vi följe av Elena McFerri, pedagogista, och Stefano Stalioni, ateljérista, som föreläste och guidade oss i undersökandet av just ateljékultur och hundraspråklighet. Vi fick möjlighet att utforska en plats på samma sätt som pedagogerna i Reggio gör inför det projekterande arbetssättet med barnen. Jag har valt att kalla det för att för-projektera.

Elena McFerri inledde med en föreläsning om vikten av att vi vuxna är förberedda när vi möter barnen och när vi inleder projekt med dem. Är vi det? Är vi väl förberedda? Då menar jag inte att vi har pratat om vad vi ska göra och har tagit fram material. Är vi förberedda på vad barnen kommer att möta? Har vi undersökt platsen eller det material barnen kommer att möta? Har vi för-projekterat och undersökt, utforskat, ställt oss undrande frågor? Ibland har vi kanske det men jag tror att vi ofta inte har gjort det utan att vi kommer på en aktivitet, tema, projekt som vi vill göra med barnen och så gör vi det och väntar på att se vad och hur barnen tar sig an uppgiften. Är det rätt? Eller kan man göra på något annat sätt?

För mig blev det tydligt med Elenas föreläsning och den veckan jag var i Reggio, hur viktigt det är att även vi ger oss in i samma undersökande och ställer oss frågor och hypoteser innan vi erbjuder barnen platsen eller materialet. Det blev tydligt för; att genom att möta/göra/undersöka det som barnens ska möta så ställs vi också inför problem och frågor som vi inte kan få svar på. Vi ser och reflekterar över vår grupprocess och kan koppla ihop det med barnens processer. Vi kan se hur vi kan gå tillväga med barnen och hur det kan bli fördjupningar med barnen.

Att för-projektera som vuxna innebär att fördjupa sig i större och mindre grupper. Det handlar om stunder av reflektion och att delge varandra. Det handlar framför allt om att se processer av ett projektinriktat arbetssätt – kopplat till lärande och hur man kan ta in en plats och att arbete med hundraspråklighet samt identifiera aspekter som har med hundraspråklighet att göra. Det innefattar även att som vuxen ingå i en utforskande grupp där allas tankar är viktiga. I vårt fall (på utbildningen) så innefattade vårt undersökande att komma i dialog med en plats med frågan: Vad betyder det att komma i dialog med en plats?

Jag tänker att ordet plats kan bytas ut till det man undersöka. Exempelvis; Vad betyder det att komma i dialog med lera? Vad betyder det att komma i dialog med dans? Vad betyder det att komma i dialog med sandlådan? Vad betyder det att komma i dialog med akvarell? Vad betyder det att komma i dialog med ljusbord? Vad betyder det att komma i dialog med skogen? Etc, etc, etc.

Elena förtydligade deras ateljékultur i sin föreläsning och varför det är viktigt att arbeta hundraspråkligt. I ett för-projekterande innebär det att sätta sig själv i den situationen som barnen kommer att befinna sig i – detta för att se/ha en förförståelse hur man kan arbeta med barnen. Det handlar om att hitta och skapa förutsättningar för lärande och utforskande. Det som händer i de vuxnas processer är av stor betydelse för hur vi senare möter barnen och en hjälp för att se hur ett projekt kan ske med barnen. Genom att själv uppleva platsen genom de hundra språken och att få uppleva ateljékulturen tydliggör och synliggör viktiga processer i ateljén samt lekfulla aspekter. Det innefattar även att inta en empatiskt kritiskt förhållningsätt, väcka egen nyfikenhet, ett lekfullt utforskande och mötet med den andre.

Det kanske låter svårt för några av er eller som en självklarhet. För mig fördjupades mina tankar och förståelse för vikten av att vi är väl förberedda när vi ger barnen uppgifter och utmaningar. Jag tänker och tror (just nu i alla fall) att det i större utsträckning kan leda till en fördjupning i barnens undersökande och lärande som kan ta dem till andra dimensioner än om jag inte vore förberedd och själv undersök ex platsen.

Där lämnar jag er för denna gång. Jag hoppas att ni fått något att fundera på. Dela gärna med er av era funderingar genom att kommentera här nedan. Vill ni ha respons från mig så får ni mejla, anna.a.eklof@orebro.se

Fortsättning följer i nästa blogginlägg

Tack för nu

/Anna Eklöf - en lite mindre förvirrad pedagogista

Kommentera innehåll
Läs kommentarer (0 st)
Kommentera inlägget
Kommentera inlägget



Senast uppdaterad:

Publicerad: